Dagens förenkling

I dagens GP skriver psykologen Christer Olsson en debattartikel under rubriken ”Dags hjälpa unga att få stopp på sexvåldet”. Det är lite otydligt vad han menar med sexvåldet, men i huvudsak riktar han in sig på olika former av sexuella övergrepp (även om det också går att läsa mellan raderna vad ”bra” sex är). Vad är då problemet enligt Olsson? Är det mäns överordning? Är det synen på mäns och kvinnors sexualitet i stort? Nej, det är all lättillgänglig porr som är den stora boven. Olsson skriver att:

”Under många år har jag på olika sätt försökt varna för de konsekvenser som skulle följa i pornografins spår. Nu är vi där.”

Ödestiden är här och det är ju himla bekvämt att vi har en tydlig fiende att kämpa mot. För vi alla vet ju att i samhällen där pornografi är mer svårtillgängligt existerar heller inga våldtäkter. Det är bara att se tillbaka på det gamla folkhems-Sverige där män var respektabla familjefäder som aldrig fått denna modellinlärning och därför heller aldrig skulle göra något så avskyvärt.

Raljerande åt sidan så är det väl möjligt att kvinnoförnedrande porr, bland många andra saker, inverkar på bilden av kvinnor och mäns sexualitet och därmed också på sexuella övergrepp. Han tar upp porr som att det skulle vara det enda som har betydelse när det kommer till sexuella övergrepp. Ytterligare vänder jag mig även emot den förenklade bild där all porr ses som dålig och ställs mot den vackra kärleken. Unga tjejer lyfts endast fram som offer som känner sig pressade till oral- och analsex och det ges inget utrymme för tjejers egna lust. Lustigt är också att artikeln, med sitt fokus på killarna, skriver oralsex men syftar till avsugningar. För det är knappast så att Olsson i meningen: ”vanliga flicktidningar (…) lär bland annat ut att de flesta killar är förtjusta i oralsex” menar att tidningarna lär tjejer att killar mest av allt vill ge oralsex.

Kött, cynism, bitterhet och omoraliska människor

Djurrättsalliansen har besökt slumpvis utvalda grisfarmar och rapporterar om utbredd vanvård. Detta uppmärksammas av bland annat DN, Svenska Dagbladet, GP och Ekot.

I en av artiklarna från Ekot säger Ella Nilsson som är vd på Svensk köttinformation att hon inte tror att konsumenterna kommer ändra på sina vanor: ”Man glömmer fort och det här är en engångsgrej. Det får inte slå på hela produktionen på något sätt”.

Tyvärr tror jag att hon har rätt. Jag tror att de allra flesta är för lata och oengagerade för att ändra några vanor. Det är så lätt att tycka saker men det är betydligt jobbigare att faktiskt göra någonting åt det. Det är ju knappast så att det här är den första rapporten om missförhållanden och vanvård inom djurindustrin, ändå kommer den med största sannolikhet möta förvåning. Nämen, var det såhär dåligt? det hade jag ingen aning om! Sen väljs kött bort i en vecka innan det åter glöms bort.

Det finns inga bra argument för att äta kött i det samhälle vi lever i. Än mindre finns det någonting som kan ursäkta vår nuvarande djurhållning. Ändå är det många gånger jag som vegetarian som måste försvara mig. Jag ska bevisa att min mat är tillräckligt näringsrik inför människor som knappast ägnar speciellt mycket tanke till sin egen mat (som när jag blev ifrågasatt av en kollega som levde på nutrilettsoppor). Helst ska jag säga något avväpnande så att mitt val inte uppfattas som implicit kritik mot köttätare.

Jag tycker inte att det är upp till var och en. Jag tycker det finns dåliga moraliska val och att människor ska sträva efter att leva upp till sin moral. Att man inte alltid lyckas helt är ingen anledning till att inte försöka. Jag har så många gånger diskuterat med människor som försvarat sitt köttätande med att ”jag klarar mig inte utan en hamburgare ibland”. Om vi köper det argumentet så är ju ändå det mest rationella att välja bort kött i andra sammanhang men fortsätta äta sin nödvändiga hamburgare.

Maten är helig och i den ska ingen komma och peta. Konsumtionen av griskött har ökat med 60% sedan 1960 talet.  Det lär ju knappast hjälpa att allt fler förespråkar LCHF, atkins, stenålderskost eller andra liknande dieter. De som får betala priset för det är djuren (och miljön och u-länderna).

(Bilden är tagen från ettlivsomgris.se)

Att orka ta debatten

Jag läser Sleepless svar på Per Ströms debattartikel i Expressen och imponeras av hur folk orkar svara och fortsätta argumentera emot dessa återkommande idiotargument. Själv har jag i princip slutat för att istället predika för redan frälsta. Förra fredagen blev en påminnelse om varför jag inte längre gör det. Det är så uttröttande.

Jag googlade på mig själv för ett tag sen och hittade en diskussion på passagen debatt där jag som sextonåring tålmodigt diskuterade våldtäkt med några av alla dessa personer som menar på att debatten är förvriden och att det är så synd om männen, som riskerar att få en falskanmälan kastad efter sig lite hur som helst. (Alla vet ju som bekant att falskanmälan är ett väldigt vanligt vapen att ta till som tjej. )

Det behövs ju en motbild och människor som faktiskt orkar ta debatten. Tittar man på alla kommentarer på nyhetssidor och bloggar är det lätt att tro att det finns en majoritet av sexistiska sverigedemokrater, vilket jag gärna vill tänka inte är en representativ bild av verkligheten. All cred till dem (och till mitt yngre jag) som fortsätter argumentera mot och tar diskussionen. Jag önskar att jag kunde hitta den orken igen, jag vet bara inte hur.

Min första skrivande antifeminist!

Det känns som ett stort steg att få min första negativa kommentar. Den skrevs med imponerande snabbhet: endast inom några minuter efter att jag hade postat inlägget om mina feministiska förebilder.

”Det är fullkomligt omöjligt att feminister kan vara förebilder. Dom som har feminister som förebilder vet inte vad förebilder är för något.

Tråkigt, mycket tråkigt.”

Nanna Johansson har skrivit en helt briljant serie appropå näthatare och antifeminister.

(Jag borde verkligen verkligen införskaffa hennes seriealbum.)

Feministiska förebilder #1

I gårdagens inlägg började jag med nån form av föresats att lista mina favoritlåtar med tillhörande minnen. Men då det både verkar tråkigt att göra och att läsa så tror jag att jag skippar det. (Om man himla gärna vill så kan man gå in på min last fm och tänka på något ångestfyllt så får man förmodligen ut lika mycket som man hade fått av mitt fiktiva inlägg.) Däremot så tycker jag både om listor och projekt så här kommer istället en början till en lista över mina feministiska förebilder.

Förebild nummer ett :

Mina systrar (dubbel bemärkelse)

Jag har två systrar som är tre respektive fem år äldre. Jag kan inte minnas en tid när jag inte sett upp till dem. När vi växte upp lekte de oftast med varandra medan jag mest hade rollen som jobbig lillasyster. Höjden av lycka var de gånger jag fick vara med och att vara häftig inför dem var extremt viktigt. I lågstadiet mimade jag till No Doubt istället för till Spice Girls som mina klasskompisar gjorde. Mina systrar tyckte att Spice Girls var töntigt, alltså tyckte även jag det. Så där fortsatte det under lågstadiet och vidare in i mellanstadiet. I valet mellan att vara populär i klassen eller att leva upp till mina systrars ideal så valde jag mina systrar. Det var någon gång i femman som jag började kalla mig för feminist, vilket inte var någon annan än mina systrars förtjänst. Mina systrar som ihärdigt indoktrinerade mig och fick mig både att bli vegetarian, feminist och byta stil. I sexan snaggade jag av håret när en klasskamrat påstod att tjejer inte kunde ha snaggat hår. Jag argumenterade argt när en annan påstod att det var äckligt när tjejer hade hår på benen och hela tiden tänkte jag på mina systrar.

Mina fantastiska, snygga, smarta, roliga och intelligenta systrar. De som alltid funnits där när jag har behövt råd, stöd eller tröst. De som själva har tagit sig genom så många svårigheter. Efter Göteborgsflytten har vi kommit allt närmre varandra och det finns inga jag känner mig så trygg eller som jag kan ha så roligt tillsammans med.

(Bilden är ett linoleumtryck och föreställer mig och mina systrar under 8e mars demonstrationen 2005)

musikschmusik

Via Isobel Hadley-Kamptz blogg hittar jag till nollnolltalet.se, vilket är en blogg med ambitionen att lista 00-talets hundra bästa låtar. Listor är verkligen en fantastiskt bra uppfinning. De är tydliga och fina och prydliga och dessutom kan de lätt göras festliga. Ändå känner jag hur det börjar krypa i kroppen när jag läser listan. Där har de helt skamlöst tagit mina låtar och gjort dem till sina egna. Som om andras minnen också skulle få plats i dem.

Bloody mother fucking asshole, Maps, This is the year, Jesus etc, Dreaming of you och Dirty Dancing. Den enda lösningen är väl att ta låtarna tillbaka och göra en motlista. Dock är jag både för ung och ohipp för att kunna slänga mig med efterfester och kändisar i min beskrivning av låtarna. Men äsch. Vem får någonsin nog av tonårsångest? (Vilket ju tyvärr ändå är det mitt 00-tal till största delen fyllts av. )

Peachy och persika och pepp

Jag hade fint besök igår av en vän jag inte träffat på flera år. Det blev mat och skipbo-spelande och samtalande. Visserligen ökade min skepsis mot män efter en uppdatering vad vi haft för oss de senaste åren, men konstigt nog kändes det ändå peppande. Det fick mig även att känna att jag saknar att ha vänner som kände mig innan jag flyttade till Göteborg.

Oavsett bakgrund så känner jag så himla många vettiga och smarta och coola och snälla och roliga människor. Det gör mig glad. Den enda nackdelen är att jag skulle vilja hinna träffa de flesta mer än vad jag gör.

 

Oalternativa alternativa kvinnoideal…

…eller det som Nina Hemmingsson refererar till som ”färgstarka kvinnor”.

I slutet av högstadiet sökte jag mig mer åt det indiepopsorienterade hållet. Jag tittade med avund på de svala poptjejerna med smala pojkkroppar. Favoritfilmen var Amelie från Montmarte och jag tog det som en stor komplimang när jag en gång blev liknad vid Amelie (trots att det endast syftades på den sociala missanpassningen och inte på Audrey Tatous utseende).  Jag önskade mig vara lite lugnare, lite smalare, lite snyggare och graciös.

Det är lätt att förledas och tro att bara för att en subkultur är alternativ så är även kvinnoidealet det. Det här är inget ovanligt ideal. Gång på gång lyfts det fram av bland annat bloggare, i musiken eller i filmen. Grunddraget i idealet är en naiv flickaktighet. Det här är inga vuxna kvinnor som skildras eller önskas utan det är snarare kvinnan som en storögt barn som oskuldsfullt upptäcker världen.

Man behöver inte peta speciellt mycket på det här idealet för att se hur unket och ofräscht det är. Handlingsutrymmet i detta ideal är lika litet som i det traditionella. Det finns inget utrymme för en aktiv sexualitet. Det finns inget utrymme för ambitioner. Att bli riktigt förbannad är otänkbart. Den färgstarka kvinnan vaknar vacker och utvilad på morgonen inför den nya dagen där vad som helst kan hända. Hon lagar mat med passion. Hon är lagom självständig men tycks ändå av ren slump vilja det hennes pojkvän vill.

Det hade varit en sak om det endast hade varit ett ideal hos somliga killar. Men när vi tjejer fortsätter lyfta fram det så känns det än värre. Vi borde kunna se igenom det. Jag har blivit bättre på att komma bort från det men någonstans i bakhuvudet finns det fortfarande kvar. Ibland får jag en stark längtan att som motreaktion sluta duscha, knulla runt, supa ner mig, äta pizza till frukost och börja kedjeröka. Jag tycker om slagordet som Hanna på Vi som aldrig sa sexist skriver: ”vi vill göra väsen av oss – inte vara väsen”

Som alltid finns det många kloka människor som skrivit om det. På bloggen Neonbibeln skrivs det bland annat:

”Vi får inte uppmuntra de frigjorda kvinnorna. Vi måste säga ifrån när desillusionerade popkillar kommer dragandes med sina förment perversa kvinnoideal. Zooey Deschanel, Audrey Tautou och Ellen Page kommer aldrig göra din, min eller någon annan kvinnas situation mer uthärdlig. Ni kan baka så många cupcakes ni vill, men så länge vi inte tar oss rätten att vara människor kommer vi aldrig att få äta dem utan ångest.”

Även Isabella Ståhl har skrivit bra om ämnet. (Bilden är ritad av Nanna Johansson som hittas på fulheten.com och fembilder.blogspot.com)

I slutet av högstadiet sökte jag mig mer åt det indiepopsorienterade hållet.

Det har verkligen varit en kontrastfylld dag/kväll/natt och framför allt många diskussioner med många olika utgångslägen. De sista diskussionerna blev mer en påminnelse varför jag har slutat diskutera med människor som ändå inte har något intresse av att lyssna eller ta in någonting nytt. Den slutade i ett slags eko från högstadietiden i stil med: ”öhhhh har du ingen humör eller?!” (om än i en mer verbal version) när jag inte tycker det är så roligt med moderata juridikstudenter som skämtar om invandrare. Helt plötsligt har jag blivit reducerad till en torr bitterfitta, vilket inte är den mest smickrande av roller.

Istället för att försöka skriva någonting bra och vettigt själv om humor och rättfärdigandet av jävligt puckade åsikter så citerar jag Kathleen Hanna:

”I have to deal with sexism every day so it’s like maybe boys can find that really funny and humorous, I don’t have the luxury to find that humorous. I live it every fucking day. That’s not funny to me, and if I say it’s not funny, it’s not funny. You know what I mean? It’s like there’s no argument there, whether it’s funny or not, if I say I don’t find it funny it means: hey, be cool to me and respect me, your joke is not my joke.”

Jag gjorde för övrigt dagens goda handling ikväll då jag väckte en tjej vid hennes hållplats. Frågan är om det räknas till fredagens eller lördagens goda gärning? Jag vill ju inte gärna gå omkring och sprida vänlighet omkring mig i onödan. Nu är klockan halv fem och jag ska verkligen sova.

 

Våldtäkt, sexualitet och misshandel

Igår tipsade jag om Alexander Chamberlands krönika i ETC. I krönikan börjar han skriva om våldtäktsstigmat som både finns hos både våldtäktsoffret och våldtäktsmannen. Vidare skriver han:

”Jag tycker inte att kränkningen i ett sexuellt övergrepp i sig är värre än kränkningen i ett hatbrott.

(…) För om vårt samhälle hade en annan syn på sexualitet i stort så skulle inte våldtäkt behöva kännas värre än andra former av grov misshandel för offren.”

Det blir underligt att ställa olika grova brott mot varandra som misshandel, hatbrott och våldtäkt. För vem ska bedöma vilket brott som är allvarligast? Även om jag inte vill värdera de olika brotten så finns det en skillnad mellan dem. Om vi jämför våldtäkt med misshandel så tror jag att de olika brotten skulle upplevas olika även om vi hade en friare syn på sexualitet. Katrine Kielos skriver i boken Våldtäkt och Romantik:

”Är det verkligen så att att bara för att tanken att en våldtäkt kan ta ifrån en kvinna allt hon har bygger på föråldrade föreställningar om sexuell renhet, så betyder det att det inte är någon skillnad mellan en attack med en kuk och en attack med en knytnäve? (…) Med detta inte nödvändigtvis sagt att en våldtäkt är ett större trauma eller för med sig mer smärta en ett vanligt våldsamt överfall, bara att det är något annat.”

Jag ser poängen med att se våldtäkt som våld och inte sex då skulden läggs där den hör hemma, det vill säga hos förövaren. Dock tror jag att det är en förenklad bild. Det finns en stor flytande gråskala som till stor del är baserad på vår syn på manlig och kvinnlig sexualitet där mannen är den som åtrår och kvinnan den som blir åtrådd och där mannen är den aktiva och kvinnan istället är den passiva. Både män och kvinnor begränsas av den här synen. Bland annat leder den till ett spel där kvinnan många gånger förväntas spela svår och där det är viktigt att inte vara för ”på” och där mannen istället förväntas leda och övertala.  Det är inte svårt att se att denna syn leder till allvarliga missförstånd som kan sluta i både övergrepp och våldtäkt. När är ett nej ett nej och när är det bara en del av det spel som ibland tyvärr förväntas finnas?

Förlåt om det blir rörigt. Våldtäktsdiskussionen är oerhört viktig men det är en diskussion som måste föras på så många olika nivåer.  Det finns så många olika aspekter att ta in. Vi kan gå tillbaka till diskussionen om våldtäktsstigmat. Stigmatiseringen av våldtäkt är oerhört viktig att komma åt. Den syn som finns på våldtäkt där det ses som ”det värsta man kan vara med om” och där våldtäktsoffret ses som förstörd för livet är en syn jag önskade kunde försvinna helt. Jag vill inte förringa andras upplevelse av våldtäkt eller hävda att min egen upplevelse på något vis skulle vara universell, däremot behövs det mer än ett förväntat och tillåtet sätt att reagera på våldtäkt.

Själv har jag varit väldigt öppen med övergreppen. Jag tycker det är viktigt att ta bort den skamfyllda stämpeln som finns kring våldtäkt. Som våldtäktsoffer ses man som förbrukad, livet påstås vara förstört och sexualiteten skadad för livet. För min egen del vill jag heller inte förringa den påverkan övergreppen och den ”vänskapsrelation” där övergreppen skedde hade. Däremot vill jag inte tillskriva dem för stor betydelse. Jag ser inte det som hände som något som förstörde mig, däremot har det försvårat väldigt mycket.

Om man vill läsa mer om samhällets syn på våldtäkt så rekommenderar jag Katarina Wennstams böcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” skarpt. Jag tycker även att Katrine Kielos bok Våldtäkt och Romantik är läsvärd. Men om man vill läsa något kortare så tycker jag verkligen att Niklas Hellgrens blogginlägg  ”Vi som säger nja till våldtäkt” är fantastiskt intressant och välskrivet.