Inför varje högtid får jag frågan om jag ska åka hem. Hem, som om det vore någon annanstans än där jag redan är. I Göteborg är jag den jag vill vara. Där finns inte olösta konflikter, där finns inte mängder av bekanta jag inte vill träffa och där finns heller inte detta hav av dåliga minnen. Av de sexton år jag bodde i Falun är det främst de tre sista jag minns. Det finns en längtan att få komma tillbaka rakryggad och stolt och ta staden tillbaka. Men varje gång jag åker dessa femtio mil åker jag fem år tillbaka i tiden. Där andra har gått vidare står jag kvar. Mina axlar kryper allt närmre upp mot huvudet och jag fäster blicken i marken samtidigt som jag vadar fram bland all min osäker- och bitterhet. Denna stad som jag flydde från med svansen mellan benen. Var skulle min stolthet ligga?

Det finns knappt något som är mitt där. Det är inte min rädsla jag ständigt bär omkring på. Det är inte mina vänner. Inte ens mitt barndomshem är mitt eget. Det är nedsmutsat av händelser jag helst skulle vilja glömma. Skammen, den vet jag inte vem den tillhör. Trots att det har gått fem år måste jag fortfarande låtsas att anledningen till min flytt var en annan än den var. Att jag som sextonåring frivilligt flyttade femtio mil hemifrån till en stad där jag endast kände mina systrar. Vi låtsas för att verkligheten är för ful för att nämna

Klumpen i magen minskar allt eftersom att jag åker söderut. Det här är ju min verklighet nu. Jag känner lättnaden när jag kliver av tåget och äntligen är hemma.

tvåtusennio

Det är nio dagar kvar på 2009. Jag har läst flera försök att på olika sätt summera 00-talet nu när ett nytt decennium närmar sig. Att sammanfatta mina senaste tio år skulle bli underligt: även om de senaste tio åren såklart bygger på de tio föregående så var jag bara elva år vid millennieskiftet. Därför nöjer jag mig istället med att sammanfatta det senaste året. Här kommer alltså delar av mitt 2009 i listform:

Årets vuxenpoäng: Att ha jobbat som vårdbiträde i mer än ett år, att äntligen ha ett eget förstahandskontrakt samt att få tjänstepensionsval hem (vilket jag visserligen förträngt och glömt att fylla i, men ändå)

Årets arbetsskador: Mer utpräglad göteborska, papiljottanvändande samt användandet av uttryck som ”oj, oj, oj” när något blir fel.

Årets bedrift: Upptentandet av mitt kultur- och idéhistoriebetyg vilket gjorde att jag kunde komma in på psykologprogrammet.

Årets nya: Psykologstuderande (med tillhörande utomordentligt trevliga klasskamrater) samt min nya sambo.

Årets misslyckade nyårslöfte: Undvikandet av idiotragg. 2010 däremot…

Årets bästa konserter: Fever Ray på Storan, Yeah Yeah Yeahs i Stockholm samt Robyn på Way out West.

Här kommer även en spotifylista med bra låtar från 2009.

Julkalenderfreak

Har ni sett vilken extremt obehaglig bild? Ett glatt skräckfilmsbarn vars huvud ser ut att vara vridet 180 grader möter mig varje morgon när jag ska äta upp den äckliga, men obligatoriska chokladen i julkalendern. Undrar vad illustratören egentligen tänkte?

Offer/förövare?

Gustav Almestad har på sin blogg skrivit ett inlägg som handlar om flickan som lekte med elden, Tiger Woods och den kvinnliga hämnaren. Han har många poänger, bland annat i pekandet på hur olika vi tolkar och uppfattar våld beroende om det är en kvinnlig eller en manlig förövare. Han skriver bland annat:

(…) Alla är samma icke-uppror mot förövare/offer-relationen och könsnormerna. En hämnare är ju fortfarande hela tiden ett offer. Varje slag med golfklubban är offrets slag. Varje besatthet att våldtäktsmannen aldrig någonsin får befrias sin brännmärkning är offrets besatthet. Att få hämnd är inte att befrias från offerskap utan bara förlängningen av det. Särskilt omgivningens hämnd, utpekandet och rollfördelningen.

Jag läser texten och jag får en känsla av att det ändå är något som inte stämmer. Jag håller med till viss del men är verkligen hämnd alltid ett icke-uppror? Att hämnden går att använda på ett destruktivt sätt betyder det att den aldrig kan vara konstruktiv? Framför allt i de fall där alternativen är få. Även om omgivningen fortfarande ser på hämnaren som offer så behöver inte individen se sig själv på det viset. Att hämnas kan vara att aktivt ta på sig en annan roll, att vägra att passivt ta emot ett tilldelat offerskap och omdefiniera verkligheten. Självklart skulle jag aldrig förespråka eller försvara våld, men hämnd kan ju inbegripa så mycket mer.

Jag är trött på ensamma kvällar där jag i alltför stor utsträckning ägnar mig åt grubblande och ältande. Mitt självförtroende är för tillfället kasst och jag kan bara gissa mig till vad det beror på. Imorgon ska jag se om jag kan få en lösning på åtminstone en av de saker som tynger mig. Så länge hoppas jag att även sömn kan hjälpa.

feministiska förebilder #2

För att fortsätta på det jag började här så är det dags för ytterligare en av mina feministiska förebilder, nämligen Sveriges enda officiellt kärlekskritiska bisexuella feministiska visartist:  Maud Lindström.

Sommaren 2004 så introducerade min ena syster henne för mig. Med hennes rättframma, smarta, roliga och feministiska texter var hon något helt annat än Lars Winnerbäck, kent eller Håkan Hellström (vilket var den svenska musik jag då främst lyssnade på.)

Jag älskar hennes förmåga att blanda allvar med humor. Det är en humor som på många sätt påminner om en annan av mina stora förebilder, Nina Hemmingsson. Det är svärta och ångest som ändå ger inspiration och en känsla av jävlar anamma. Jag har verkligen inte lätt för att bli starstruck, men de gånger jag har sett Maud på spårvagnen, på stan eller på kellys har jag blivit både nervös och beundrande. Egentligen illustreras hon bäst med sin egen musik eller sina fantastiska texter.

Vem kan inte annat än älska texter som den här:

Den där tjejen borde prova på att byta perspektiv
Kanske utgå från nåt annat än sitt eget sketna liv?
Skildra verklighet på riktigt, som Timbuktu och Ulf Lundell
Man blir utpekad och ledsen som man och heterosexuell
Och förresten, vad betyder det där heteronormativ?
Den där tjejen borde prova på att byta perspektiv (ur Publikens klagolåt)

eller:

Du som går från famn till famn och glömt att själv är bäste dräng
och låter kärlekslivet löpa fritt amok
eller ligger där och snyftar mol allena i din säng
och sörjer mjölk som du spillt ut är inte klok!
Hellre fly än illa fäkta, klipp din kärleksnavelsträng
och lämna spelet innan allting gått på tok!
Stick hål på illusionen, störta Amor från sin tron
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion (ur Strategivisa för kärlekskritiker)

Förhoppningsvis släpper hon en ny skiva inom inte en inte alltför avlägsen framtid. Under tiden är lösningen att ha hennes skiva Strategivisor för kärlekskritiker på repeat.

(Dessutom inspirerade hon mig till min första och enda egna låt. Jag skrev den som 16-åring samma sommar som jag hörde henne första gången:

Våldtäktsvisa

vers 1
Jag läser en notis
I sidan näst längst bak
Något om en våldtäkt
Ingen ovanlig sak

Men den här gången så handlar
Notisen om mej
Blev tvingad till sex
Trots att jag sa nej

vers 2
Men innan ni ska känna
Nån slags sympati
Vill jag att ni ska veta
Om killens dementi

Han säger att jag glömde
Mitt ansvar som tjej
Ansvaret för hans kåthet
Det ligger ju på mej

refräng:
Min kropp är inte min
Min kropp är inte min
Jag fick veta av rätten
att min kropp
den är din

vers 3
Vem är jag att klaga
Jag gjorde ju ett val
Har haft sex innan
Det är väl jag som är brutal

Som förstör en stackars kille
Som är oskyldig och god
Att jag inte ville
Något han faktiskt ej förstod

refr.

vers 4
Och jag måste medge
Att jag till och med drack sprit
Det är så lätt att tolka
Som en sexuell invit

Jag inkräktade på en syssla
Som är ämnad för män
Jag är ju faktiskt tjej
Får ta konsekvensen sen

refr.

vers 5
Men vad är då moralen
Av denna ”anekdot”?
Att jag mig får skylla
För att killen, han var kåt?

Nej istället vill jag ge er
Ett alternativ
det kallas kastrering
och det utförs med kniv

[jag gillar för övrigt att den slutar med ett nödrim himla mycket...])