P3 Guld, Timo Räisänen och ojämställdheten i musikvärlden nr.2

”Vad är så talande med detta? Jo den totala bristen på samband mellan genusivrares ord och deras personliga smak. Galorna skall minsann ha fler kvinnor, själv sitter Ondaego hemma och konsumerar produkter skapade av män. I detta fall Buffy Vampyrdödaren, skapad av Joss Whedon”

Egentligen vet jag inte ens om jag borde bemöda mig att svara på det här. Det enklaste är väl, trots den banala argumentationsnivån, att hänvisa till min last fm. Om ”aktiva rum” eller någon annan känner sig manad att utforska de feministiska aspekterna av Buffy – the vampire slayer så kan man bland annat titta här.

Mina åsikter sammanfattas nog bäst med hjälp av en kommentar från GP.se från signaturen coffee:

”Gubbar i juryn väljer gubbar till nomineringarna, likväl som gubbar i styrelser väljer gubbar till chefsposter. Spelar du musik som tjej får du räkna med att inte få spelning för att killarna som fixar klubben ”redan har bokat ett tjejband den kvällen”. Det behövs förebilder och det behövs ett kritiskt tänkande över varför folk har mest gubbar i skivsamlingen och inte tro att det bara handlar om tillfälligheter och individuella prestationer. För det gör det inte.”

(Diskussionen om fin- respektive fulkultur är himla intressant, men jag är alldeles för trött för att skriva någonting vettigt om det. Anledningen till att jag nämnde konsten i mitt föregående inlägg var att Timo Räisänen gjorde det i intervjun. Dock så ser jag inte konst och underhållning som två motpoler.)

P3 Guld, Timo Räisänen och ojämställdheten i musikvärlden

I dagens GP har de en artikel där de har intervjuat Timo Räisänen angående den feministiska debatt som uppkommit efter p3-guld (där Fever Ray var den enda kvinnliga vinnaren. Hon höll för övrigt ett himla fint väsande tacktal). Han säger bland annat:

”Det är jävligt synd att det inte kan handla om viktigare saker. Jag tycker inte feministfrågan hör hemma i musiken över huvud taget. I alla yrken är det ojämställt. Det beror på att kvinnor och män har olika förutsättningar – men just inom konsten har de ju inte det.”

Menar han att den genomgående ojämställdheten som finns i samhället legitimerar ojämställdheten inom musiken? På vilket vis menar han att kvinnor och män inte har olika förutsättningar inom konsten eller kulturvärlden? Jag förstår inte vad han menar eller vad han är ute efter. Om man har en feministisk samhällssyn så är det väl självklart att denna även inkluderar en såpass viktig del som kulturvärlden? Sett ur ett historiskt perspektiv så blir påståendet att män och kvinnor har samma möjligheter inom konsten befängd. Tittar vi dagens samhälle så är väl p3 guld och liknande galor ett utmärkt exempel på att det fortfarande är jävligt långt kvar till jämställdhet.

Kommentarerna till artikeln gör mig dessutom så matt, så matt. ”öh, höhö, ska man behöva granska skivsamling kritiskt nu också, feministtalibaner, öhh, fokusera på riktiga problem som kvinnosynen i andra länder, öhh det är mer synd om män, öhhh, feminazis höhö, män är bättre än kvinnor”.

Imorgon ska jag åtminstone få fly verkligheten med hjälp av buffymaraton på säsong 2. Det känns väldigt välbehövligt. Dagens lösning får bli musikflykt.

Nytt år

Det har gått en vecka av det nya året. Egentligen är det intressant hur nyår kan kännas som en nystart trots att det är sällan några stora förändringar sker vid nyår: Höstterminen fortsätter i en dryg vecka till och vi är mitt i en årstid. Men jag gillar känslan av nya tider och nya möjligheter, så även om det är en imaginär nystart så gillar jag den likafullt.

Jag känner mig väldigt tillfreds med livet just nu (Falun-ångestinlägg till trots). Jag vet vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Jag längtar efter kärlek, men det är ingen jobbig längtan. Under tiden är det ganska skönt att bre ut sig i dubbelsängen. Möjligtvis kan jag känna som en vän beskrev det:

”Ändå tänker jag faktiskt lite självgott att jag är en person jag skulle ha sex med om jag mötte mig, åtminstone rent kroppsmässigt. Och ibland känner man sig lite – och det här kan låta helt vansinnigt – outnyttjad. Som att man går runt med en ganska tilltalande fysisk kropp och ett ganska tilltalande intellekt också, för den delen, men att man inte riktigt har någon att ge det till som uppskattar det som man borde

Jag menar; det är klart att man utan problem kan hitta någon på QX som skulle vilja ha sex med en, men det är inte att tas emot och ses på det sätt jag har i åtanke. Det kanske är en bekräftelsegrej, eller en ”varför fattar folk inte hur bra jag är?.”

Men då det väl snarast tyder på en bra (om än odräglig) självbild så vet jag inte hur beklagligt det är.

För tillfället mår jag ganska bra av mitt linjära tänkande, där allt blir bättre och bättre. Jag vill ändå (eller på grund av det) tipsa om Elin Grelssons senaste blogginlägg: ”Det finns inga happy endings”. Fantastiskt bra och tänkvärt.