Då mitt huvud de senaste veckorna har bestämt sig för att fyllas med snor så är inte min intellektuella förmåga på topp, och inte heller mitt skrivande. Dock blir jag lite för provocerad av GPs socialdemokratiska krönika, skriven av Ann-Sofie Hermansson, för att låta bli.  I krönikan försvarar hon beslutet att avskeda en person som jobbade på en förskola, då han hade en bild på sig själv på facebook där han hade en mössa med texten ”porn star”. Kortfattat så var det rätt beslut enligt Hermansson då porr påstås vara dåligt och omoraliskt. Hon använder sig av det knivskarpa gamla radikalfeministiska argumentet att ”porr är teorin, våldtäkt är praktiken”. Vidare påstår hon att alla som inte förstår detta är anti-intellektuella.

Jag blir matt över den förenklade svart-vita verklighet somliga tycks leva i. Porr är film som syftar till att vara upphetsande och där handlingen kretsar kring explicit skildrat sex. Det är varken mer eller mindre. Likt andra medier finns det en bredd och olika sorters porr, även om jag håller med om att mainstreamporrens kvinnosyn inte alltid är den härligaste. Men då är det just den porren där och då som behöver kritiseras. Jag har väldigt svårt för  Hermanssons argumentation där det används både någon slags snöbollseffekt och guilt-by-association. Behöver jag ens förtydliga att jag ser både trafficking och våldtäkt som problem?

Jag känner inte att jag har så mycket på fötterna för att kunna kritisera mösskillens moral. Däremot kan man ju konstatera att den dåliga smaken uppenbarligen inte heller tar semester. Dock ser jag inte taskig stilkänsla som en giltig anledning till att sparka en person.

”Vad är så talande med detta? Jo den totala bristen på samband mellan genusivrares ord och deras personliga smak. Galorna skall minsann ha fler kvinnor, själv sitter Ondaego hemma och konsumerar produkter skapade av män. I detta fall Buffy Vampyrdödaren, skapad av Joss Whedon”

Egentligen vet jag inte ens om jag borde bemöda mig att svara på det här. Det enklaste är väl, trots den banala argumentationsnivån, att hänvisa till min last fm. Om ”aktiva rum” eller någon annan känner sig manad att utforska de feministiska aspekterna av Buffy – the vampire slayer så kan man bland annat titta här.

Mina åsikter sammanfattas nog bäst med hjälp av en kommentar från GP.se från signaturen coffee:

”Gubbar i juryn väljer gubbar till nomineringarna, likväl som gubbar i styrelser väljer gubbar till chefsposter. Spelar du musik som tjej får du räkna med att inte få spelning för att killarna som fixar klubben ”redan har bokat ett tjejband den kvällen”. Det behövs förebilder och det behövs ett kritiskt tänkande över varför folk har mest gubbar i skivsamlingen och inte tro att det bara handlar om tillfälligheter och individuella prestationer. För det gör det inte.”

(Diskussionen om fin- respektive fulkultur är himla intressant, men jag är alldeles för trött för att skriva någonting vettigt om det. Anledningen till att jag nämnde konsten i mitt föregående inlägg var att Timo Räisänen gjorde det i intervjun. Dock så ser jag inte konst och underhållning som två motpoler.)

I dagens GP har de en artikel där de har intervjuat Timo Räisänen angående den feministiska debatt som uppkommit efter p3-guld (där Fever Ray var den enda kvinnliga vinnaren. Hon höll för övrigt ett himla fint väsande tacktal). Han säger bland annat:

”Det är jävligt synd att det inte kan handla om viktigare saker. Jag tycker inte feministfrågan hör hemma i musiken över huvud taget. I alla yrken är det ojämställt. Det beror på att kvinnor och män har olika förutsättningar – men just inom konsten har de ju inte det.”

Menar han att den genomgående ojämställdheten som finns i samhället legitimerar ojämställdheten inom musiken? På vilket vis menar han att kvinnor och män inte har olika förutsättningar inom konsten eller kulturvärlden? Jag förstår inte vad han menar eller vad han är ute efter. Om man har en feministisk samhällssyn så är det väl självklart att denna även inkluderar en såpass viktig del som kulturvärlden? Sett ur ett historiskt perspektiv så blir påståendet att män och kvinnor har samma möjligheter inom konsten befängd. Tittar vi dagens samhälle så är väl p3 guld och liknande galor ett utmärkt exempel på att det fortfarande är jävligt långt kvar till jämställdhet.

Kommentarerna till artikeln gör mig dessutom så matt, så matt. ”öh, höhö, ska man behöva granska skivsamling kritiskt nu också, feministtalibaner, öhh, fokusera på riktiga problem som kvinnosynen i andra länder, öhh det är mer synd om män, öhhh, feminazis höhö, män är bättre än kvinnor”.

Imorgon ska jag åtminstone få fly verkligheten med hjälp av buffymaraton på säsong 2. Det känns väldigt välbehövligt. Dagens lösning får bli musikflykt.

Nytt år

08 januari 2010

Det har gått en vecka av det nya året. Egentligen är det intressant hur nyår kan kännas som en nystart trots att det är sällan några stora förändringar sker vid nyår: Höstterminen fortsätter i en dryg vecka till och vi är mitt i en årstid. Men jag gillar känslan av nya tider och nya möjligheter, så även om det är en imaginär nystart så gillar jag den likafullt.

Jag känner mig väldigt tillfreds med livet just nu (Falun-ångestinlägg till trots). Jag vet vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Jag längtar efter kärlek, men det är ingen jobbig längtan. Under tiden är det ganska skönt att bre ut sig i dubbelsängen. Möjligtvis kan jag känna som en vän beskrev det:

”Ändå tänker jag faktiskt lite självgott att jag är en person jag skulle ha sex med om jag mötte mig, åtminstone rent kroppsmässigt. Och ibland känner man sig lite – och det här kan låta helt vansinnigt – outnyttjad. Som att man går runt med en ganska tilltalande fysisk kropp och ett ganska tilltalande intellekt också, för den delen, men att man inte riktigt har någon att ge det till som uppskattar det som man borde

Jag menar; det är klart att man utan problem kan hitta någon på QX som skulle vilja ha sex med en, men det är inte att tas emot och ses på det sätt jag har i åtanke. Det kanske är en bekräftelsegrej, eller en ”varför fattar folk inte hur bra jag är?.”

Men då det väl snarast tyder på en bra (om än odräglig) självbild så vet jag inte hur beklagligt det är.

För tillfället mår jag ganska bra av mitt linjära tänkande, där allt blir bättre och bättre. Jag vill ändå (eller på grund av det) tipsa om Elin Grelssons senaste blogginlägg: ”Det finns inga happy endings”. Fantastiskt bra och tänkvärt.

29 december 2009

Inför varje högtid får jag frågan om jag ska åka hem. Hem, som om det vore någon annanstans än där jag redan är. I Göteborg är jag den jag vill vara. Där finns inte olösta konflikter, där finns inte mängder av bekanta jag inte vill träffa och där finns heller inte detta hav av dåliga minnen. Av de sexton år jag bodde i Falun är det främst de tre sista jag minns. Det finns en längtan att få komma tillbaka rakryggad och stolt och ta staden tillbaka. Men varje gång jag åker dessa femtio mil åker jag fem år tillbaka i tiden. Där andra har gått vidare står jag kvar. Mina axlar kryper allt närmre upp mot huvudet och jag fäster blicken i marken samtidigt som jag vadar fram bland all min osäker- och bitterhet. Denna stad som jag flydde från med svansen mellan benen. Var skulle min stolthet ligga?

Det finns knappt något som är mitt där. Det är inte min rädsla jag ständigt bär omkring på. Det är inte mina vänner. Inte ens mitt barndomshem är mitt eget. Det är nedsmutsat av händelser jag helst skulle vilja glömma. Skammen, den vet jag inte vem den tillhör. Trots att det har gått fem år måste jag fortfarande låtsas att anledningen till min flytt var en annan än den var. Att jag som sextonåring frivilligt flyttade femtio mil hemifrån till en stad där jag endast kände mina systrar. Vi låtsas för att verkligheten är för ful för att nämna

Klumpen i magen minskar allt eftersom att jag åker söderut. Det här är ju min verklighet nu. Jag känner lättnaden när jag kliver av tåget och äntligen är hemma.

tvåtusennio

23 december 2009

Det är nio dagar kvar på 2009. Jag har läst flera försök att på olika sätt summera 00-talet nu när ett nytt decennium närmar sig. Att sammanfatta mina senaste tio år skulle bli underligt: även om de senaste tio åren såklart bygger på de tio föregående så var jag bara elva år vid millennieskiftet. Därför nöjer jag mig istället med att sammanfatta det senaste året. Här kommer alltså delar av mitt 2009 i listform:

Årets vuxenpoäng: Att ha jobbat som vårdbiträde i mer än ett år, att äntligen ha ett eget förstahandskontrakt samt att få tjänstepensionsval hem (vilket jag visserligen förträngt och glömt att fylla i, men ändå)

Årets arbetsskador: Mer utpräglad göteborska, papiljottanvändande samt användandet av uttryck som ”oj, oj, oj” när något blir fel.

Årets bedrift: Upptentandet av mitt kultur- och idéhistoriebetyg vilket gjorde att jag kunde komma in på psykologprogrammet.

Årets nya: Psykologstuderande (med tillhörande utomordentligt trevliga klasskamrater) samt min nya sambo.

Årets misslyckade nyårslöfte: Undvikandet av idiotragg. 2010 däremot…

Årets bästa konserter: Fever Ray på Storan, Yeah Yeah Yeahs i Stockholm samt Robyn på Way out West.

Här kommer även en spotifylista med bra låtar från 2009.

Julkalenderfreak

10 december 2009

Har ni sett vilken extremt obehaglig bild? Ett glatt skräckfilmsbarn vars huvud ser ut att vara vridet 180 grader möter mig varje morgon när jag ska äta upp den äckliga, men obligatoriska chokladen i julkalendern. Undrar vad illustratören egentligen tänkte?

Offer/förövare?

09 december 2009

Gustav Almestad har på sin blogg skrivit ett inlägg som handlar om flickan som lekte med elden, Tiger Woods och den kvinnliga hämnaren. Han har många poänger, bland annat i pekandet på hur olika vi tolkar och uppfattar våld beroende om det är en kvinnlig eller en manlig förövare. Han skriver bland annat:

(…) Alla är samma icke-uppror mot förövare/offer-relationen och könsnormerna. En hämnare är ju fortfarande hela tiden ett offer. Varje slag med golfklubban är offrets slag. Varje besatthet att våldtäktsmannen aldrig någonsin får befrias sin brännmärkning är offrets besatthet. Att få hämnd är inte att befrias från offerskap utan bara förlängningen av det. Särskilt omgivningens hämnd, utpekandet och rollfördelningen.

Jag läser texten och jag får en känsla av att det ändå är något som inte stämmer. Jag håller med till viss del men är verkligen hämnd alltid ett icke-uppror? Att hämnden går att använda på ett destruktivt sätt betyder det att den aldrig kan vara konstruktiv? Framför allt i de fall där alternativen är få. Även om omgivningen fortfarande ser på hämnaren som offer så behöver inte individen se sig själv på det viset. Att hämnas kan vara att aktivt ta på sig en annan roll, att vägra att passivt ta emot ett tilldelat offerskap och omdefiniera verkligheten. Självklart skulle jag aldrig förespråka eller försvara våld, men hämnd kan ju inbegripa så mycket mer.

05 december 2009

Jag är trött på ensamma kvällar där jag i alltför stor utsträckning ägnar mig åt grubblande och ältande. Mitt självförtroende är för tillfället kasst och jag kan bara gissa mig till vad det beror på. Imorgon ska jag se om jag kan få en lösning på åtminstone en av de saker som tynger mig. Så länge hoppas jag att även sömn kan hjälpa.

feministiska förebilder #2

01 december 2009

För att fortsätta på det jag började här så är det dags för ytterligare en av mina feministiska förebilder, nämligen Sveriges enda officiellt kärlekskritiska bisexuella feministiska visartist:  Maud Lindström.

Sommaren 2004 så introducerade min ena syster henne för mig. Med hennes rättframma, smarta, roliga och feministiska texter var hon något helt annat än Lars Winnerbäck, kent eller Håkan Hellström (vilket var den svenska musik jag då främst lyssnade på.)

Jag älskar hennes förmåga att blanda allvar med humor. Det är en humor som på många sätt påminner om en annan av mina stora förebilder, Nina Hemmingsson. Det är svärta och ångest som ändå ger inspiration och en känsla av jävlar anamma. Jag har verkligen inte lätt för att bli starstruck, men de gånger jag har sett Maud på spårvagnen, på stan eller på kellys har jag blivit både nervös och beundrande. Egentligen illustreras hon bäst med sin egen musik eller sina fantastiska texter.

Vem kan inte annat än älska texter som den här:

Den där tjejen borde prova på att byta perspektiv
Kanske utgå från nåt annat än sitt eget sketna liv?
Skildra verklighet på riktigt, som Timbuktu och Ulf Lundell
Man blir utpekad och ledsen som man och heterosexuell
Och förresten, vad betyder det där heteronormativ?
Den där tjejen borde prova på att byta perspektiv (ur Publikens klagolåt)

eller:

Du som går från famn till famn och glömt att själv är bäste dräng
och låter kärlekslivet löpa fritt amok
eller ligger där och snyftar mol allena i din säng
och sörjer mjölk som du spillt ut är inte klok!
Hellre fly än illa fäkta, klipp din kärleksnavelsträng
och lämna spelet innan allting gått på tok!
Stick hål på illusionen, störta Amor från sin tron
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion (ur Strategivisa för kärlekskritiker)

Förhoppningsvis släpper hon en ny skiva inom inte en inte alltför avlägsen framtid. Under tiden är lösningen att ha hennes skiva Strategivisor för kärlekskritiker på repeat.

(Dessutom inspirerade hon mig till min första och enda egna låt. Jag skrev den som 16-åring samma sommar som jag hörde henne första gången:

Våldtäktsvisa

vers 1
Jag läser en notis
I sidan näst längst bak
Något om en våldtäkt
Ingen ovanlig sak

Men den här gången så handlar
Notisen om mej
Blev tvingad till sex
Trots att jag sa nej

vers 2
Men innan ni ska känna
Nån slags sympati
Vill jag att ni ska veta
Om killens dementi

Han säger att jag glömde
Mitt ansvar som tjej
Ansvaret för hans kåthet
Det ligger ju på mej

refräng:
Min kropp är inte min
Min kropp är inte min
Jag fick veta av rätten
att min kropp
den är din

vers 3
Vem är jag att klaga
Jag gjorde ju ett val
Har haft sex innan
Det är väl jag som är brutal

Som förstör en stackars kille
Som är oskyldig och god
Att jag inte ville
Något han faktiskt ej förstod

refr.

vers 4
Och jag måste medge
Att jag till och med drack sprit
Det är så lätt att tolka
Som en sexuell invit

Jag inkräktade på en syssla
Som är ämnad för män
Jag är ju faktiskt tjej
Får ta konsekvensen sen

refr.

vers 5
Men vad är då moralen
Av denna ”anekdot”?
Att jag mig får skylla
För att killen, han var kåt?

Nej istället vill jag ge er
Ett alternativ
det kallas kastrering
och det utförs med kniv

[jag gillar för övrigt att den slutar med ett nödrim himla mycket…])