29 december 2009
Inför varje högtid får jag frågan om jag ska åka hem. Hem, som om det vore någon annanstans än där jag redan är. I Göteborg är jag den jag vill vara. Där finns inte olösta konflikter, där finns inte mängder av bekanta jag inte vill träffa och där finns heller inte detta hav av dåliga minnen. Av de sexton år jag bodde i Falun är det främst de tre sista jag minns. Det finns en längtan att få komma tillbaka rakryggad och stolt och ta staden tillbaka. Men varje gång jag åker dessa femtio mil åker jag fem år tillbaka i tiden. Där andra har gått vidare står jag kvar. Mina axlar kryper allt närmre upp mot huvudet och jag fäster blicken i marken samtidigt som jag vadar fram bland all min osäker- och bitterhet. Denna stad som jag flydde från med svansen mellan benen. Var skulle min stolthet ligga?
Det finns knappt något som är mitt där. Det är inte min rädsla jag ständigt bär omkring på. Det är inte mina vänner. Inte ens mitt barndomshem är mitt eget. Det är nedsmutsat av händelser jag helst skulle vilja glömma. Skammen, den vet jag inte vem den tillhör. Trots att det har gått fem år måste jag fortfarande låtsas att anledningen till min flytt var en annan än den var. Att jag som sextonåring frivilligt flyttade femtio mil hemifrån till en stad där jag endast kände mina systrar. Vi låtsas för att verkligheten är för ful för att nämna
Klumpen i magen minskar allt eftersom att jag åker söderut. Det här är ju min verklighet nu. Jag känner lättnaden när jag kliver av tåget och äntligen är hemma.
Hot topic is the way that we rhyme 
Emma, fick inte igenom mitt svar på Elins blogg så svarar dig här. – Ja, men skulle man inte kunna tänka sig att mammam är en lämpligare primär anknytningsperson iom att hon ammar? Jag tror dessutom att mammam generellt sett är den lämpligaste primära anknytningspersonen ur ett evolutionärt perspektiv eftersom hon investerat 9 månader i sin avkomma. Empirin ger också att mammor är beredda att uppoffra sig än mer för avkomman än pappan. Men jag medger att det skiljer sig betydligt från fall till fall och att pappan eller två pappor ofta kan utgöra ett bättre alternativ än mamman eller mammor om de t.ex. mår psykiskt dåligt.
Jag förstår ditt lidande men du kanske är medveten om att det finns social konstruktivister som vill ”utrota könet” men dessa är väl få. Att androgyna idealister möter fördomar baserat på deras kön är djuot beklagligt men inte skall man på ett vetenskapligt suspekt sätt försöka förändra mer maskulina och feminina personlighetstyper. Maskulina och feminina personlighetstyper skulle kunna lida ur synvinkeln att samhället stimatiserar relationer där de maskulina och feminina rollerna i relationen bygger på ej politiskt korrekta fundamenta. Avgrunden mellan vad som är politiskt korrekt och vad som är biologiskt korrekt tycks ibland lika djup som en människas psyke.
Bortsett från detta tycker jag att det är synd att de som läst allt Foucault och Derrida skrivit uttalar sig om saker och ting. Jag föredrar när de som har läst allt Foucault, Derrida, Darwin och Dawkins har skrivit uttalar sig om saker och ting.
Jag vet även att mina spekulationer om postmodernismens brott bara är en del i den psykiska ohälsan, men individualism, kunskapsförakt, exhibitionism mm kan nog komplettera – i en förklaringsmodell som utgår ifrån det kommersiella specialiserade förväntningssamhället och rovkapitalism mm. Personligen är jag en extremt jämlikhetsivrande ojämlikhetsaversiv androgyn socialist. Men uppenbarligen kan man motsätta sig majoriteten av genusforskningen och dess ambitioner trots detta.
Den gick igenom och är svarad på på Elins blogg.